Förnimmelsens efterklanger

Gallerivy

Förnimmelsens efterklanger
Helene Hortlund
Galleri Eva Solin
11.9 – 4.10  2014

För den som är förtrogen med Helene Hortlunds arbeten är det inte svårt att frammana  bilden av de emellanåt vildsinta och smått hotfulla, virkade installationerna i svart tråd. Från taket hängande trådsjok, trådar som löper fritt eller strukturerat, spänt eller löst och som aktiverar hela rum där betraktaren med sin kropp och rörelse blir delaktig i ett samtal om rummets psykologi. Hortlund uppehåller sig i spänningsfältet mellan kaos och ordning, organiskt och strukturerat – ständigt och medvetet laborerande med tråden som kulturell, historisk och biologisk bärare av mening och funktion. Gestaltningen lånar ofta sitt uttryck från naturens värld av celler, nätverk, nerver och spindelnät – expansiva livsformer som utövar betydande påverkan på det rum de intar. Ibland har Hortlund beskrivit sina installationer som teckningar i tre dimensioner. Virknålen är min penna och luftrummet mitt papper, har hon själv sagt. Och det låter så förbluffande lätt.

I utställningen Förnimmelsens efterklanger visar Hortlund en ny serie kompositioner av virkad tråd i ett samspel med tillsynes slumpmässiga möten med färgfält i akvarell. Motivmässigt leds mina associationer till en biologisk mikrovärld av organismer, satta under lupp och blottandes den dramatik som inte ögat kan förnimma, det som sker under ytan. Men bilderna bär också spår av svunna tiders textila inredningsdetaljer som skulle skydda rum och möbler från spåren av mänsklig närvaro. Insomnade ord och funktioner. Vem talar i dag om antimakasser? De nya arbetena gestaltar dramer i det lilla formatet och kräver en intimare relation med betraktaren än vad vi kanske är vana vid i mötet med Hortlunds textilt tecknade berättelser. Här framträder konstnärens virtuosa hantering av sitt material tråden, med vilken hennes bildvärld under oräkneligt antal arbetstimmar tar form Det är svårt att bortse från tidsaspekten i mötet med Hortlunds virkade universum, där inga genvägar eller snabbkommandon existerar och där dialogen med en kvinnohistorisk hantverkstradition är påtagligt närvarande.

Utställningens andra del utgörs av en kontrasterande serie fotobaserade, digitalt framställda bilder som öppnar upp ett mentalt och psykologiskt laddad landskap av en annan karaktär. Hortlund använder sig mycket sparsamt av mänskliga motiv, men här möter vi ensamma barngestalter, inneslutna i sig själva och påfallande omedvetna om att vara betraktade. Utplacerade och frilagda i ett dunkelt ljussatt, drömlikt och oroväckande landskap à la Lars von Trier, antyds en annalkande fara. Ett hot utifrån eller underifrån. Även här låter Hortlund ett nätverk växa fram, såväl under som ovan jord; ett fint förgrenat rotsystem som en reflexion av trädens grenverk. Barnet som en återspegling av ett jag. Historien som en reflexion av ett nu.

En förnimmelsens efterklang?

Pia Kristoffersson