Lämningar och spår

Struktur 28 maj-18 sep

http://verket.se/avesta-art/ _DSC7377_w

I det gamla järnverket var struktur viktigt. Väl utvecklade teknologiska system gjorde att produktionen löpte på smidigt. Var och ens roll var tydlig och rytmen i varje syssla följde en utstakad ordning inarbetad i arbetarens kropp, systematiserat, nästan koreograferat. En strikt hierarki löd med brukspatron överst i ledet och arbetaren längst ner. Kvinnorna hade sin dagliga rytm i byn, tog hand om barn och hushåll. Avesta Art 2016 belyser just strukturer och dess många facetter. Exempel som gestaltas är strukturer relaterat till det sociala, till samhälle, språk, naturvetenskap, textur, teknik, makt och kön. Det speglar det sätt vi dels organiserar världen, gör verkligheten mer begriplig, kategoriserar, klassificerar, skapar mönster och når förståelse men fungerar såväl som inkluderande även exkluderande och normgivande.

Överdriven kontroll, maktmissbruk, strukturellt våld, diskriminering, social misär, segregation och intolerans är exempel på urspårade faktorer i ett system. Parallellt med detta finns ett sökande och uppbyggande efter något gemensamt, en önskan om förståelse, delaktighet och att hitta mening, en balansakt. Delens roll i helheten, var och ens relation till ordningen, vardagens djupt förankrade system. Naturvetenskapliga krafter, mikro-makrovärldar uppenbaras för oss, naturens egen ordning men även underliggande kaoskraft synliggörs. Civilisationer och kulturer har genom tidens lopp på olika sätt rests, formats, transformerats och raserats, ständigt söker man nya vägar, uttryck och metoder att upprätthålla ordning och struktur. Avesta Art bjuder på ett möte med konst i skiftande uttryck, tekniker och infallsvinklar på ämnet. I utställningen medverkar 16 internationella konstnärer.

Deltagande konstnärer:
Magnus Alexandersson, Petra Bauer, Alexandra Carr, Hanna Hallgren, Melissa Henderson, Helene Hortlund, Francesco D ́Incecco, Håkan Lidbo, Sirous Namazi, Jakub Nepraš, Karen Oetling, Olek, Raha Rastifard, Erik Ravelo, Helene Schmitz, Tom Waldton

_DSC7368_w

Bildkonsten är ett språk som når längre än alla andra – ett språk som sträcker sig över gränser som annars muras av etnicitet, tid och rum och som kan kittla alla sinnen. Finns det ett konstnärligt språk som är universellt – som kan förstås av alla människor, genom alla årtusenden? Tanken blixtrar i mötet med Helene Hortlunds figurer, där de tar plats i luftrum och på golv i hallen som var vägen ut för masugnarnas skatter – tackjärnet och slaggen. Redskap tecknas i vitt i hyttrummets grå dager. Kroppar – ibland bara skelett – flyger fram. En hand sträcker sig mot hyttans inre. En våg väger tidens runda rytm av timmar, dagar, år. En snirklig ampel minner om livgivande frökapsel, livmoder, och samtidigt en fjärran stjärnbild. Motiven är nya – ändå finns här drag som leder tanken till tusenåriga berättelser, ristade på hällar, målade i medeltida kyrkvalv eller uttryckta i keramiska verk, framgrävda av arkeologer. Mänskligheten är ju en – och vi är alla länkar i samma kedja.

foto: Therese Asplund

Helene Hortlunds skulpturer är som teckningar, nästan skisser, av föremål och fenomen, komna ur olika tidsåldrar och olika världar. Den glesa gaffeln bär bondens hö och halm – förr som nu, i i-land och i u-land. Gestalten, som på egna ben står på hyttans grund, förmedlar både bräcklighet och styrka – representerar den ännu ett folk i Sagan om ringen, är den kommen ur galaxernas science fiction eller kanske en liten lav på stort äventyr?

Tilltalet är lågmält och meditativt. Konstnären själv vill inte kategorisera sina verk, utan inbjuder till fantasifulla tankar. Linjen i hennes teckningar – även rumsliga teckningar – är viktig.  Skulpturerna i Avesta är formade av ståltråd, som lindas med lingarn. I den gamla hytthallen för de in en svindlande grafisk effekt, där det tomma luftrummet mellan dem också talar. Linet påminner om livet utanför hyttan – om blåblommande fält och kvinnors arbete med att repa, röta, bråka, skäkta, häckla och slutligen spinna lintråden och väva linnetyget.

Oansenligt smyger svarta stavar vid väggen – som vore de stänger av stål, valsade i järnverkets eget trådvalsverk. Kanske är de glipor till en annan tillvaro, säger konstnären. Och snaran, som olycksbådande hänger i hörnet, kan faktiskt vara en drömfångare…

Dramatiskt i rött prunkar ett hjärta – med form som människokroppens organ. Här är det inte fråga om rosaskimrande romantik. På plats i det gamla järnverket blir det en hyllning till järnframställningens centrum – masugnen.

Helene Hortlund är född 1971 i Nacka och nu verksam i Stockholm. Hon är utbildad vid Pernbys målarskola, Konstakademien i Prag, Konsthögskolan och Konstfack i Stockholm. Hon har ställt ut runt om i Sverige och arbetar även med processinriktade konstprojekt och performances. Helene Hortlund är en tecknande konstnär, men har också beskrivits som en tålmodig utforskare av textila materials möjligheter. I Avesta Art är stommen av stål.

text av Karin Perers